Redan efter de första sidorna börjar mina tankar famla i den yta av kunskap om Jugoslaviens folk och historia jag har; Balkanhalvön som historiskt slagfält mellan öst och väst; Asien och Europa; islam och kristendom; västrom och östrom; antiken. Jag vill få fotfäste och förstå det jag läser, Fau-stas berättelse, från det geografiska epicentrum hennes värld jag förstår kommer att trasas sönder; den kuliss av begrepp hon radar upp, om serber, katoliker, muslimer kroater, bosnier, ”kamrat Titos kamrat fru”, ustasjer och tjetniker, kommunister, nazister och alla de andra.
Visst minns jag balkankrigen från 1990-talet; själv skrev jag en historiauppsats en gång om balkankrigen vid 1900-talets början, men den författade jag på 1980-talet, och den gången var det ing-en nordeuropeisk opponent som anmärkte på min då dagslägestunna analys av motsättningarna i Jugoslavien.
Det där begreppet, den händelsen, den religionsreliefen, den politiska rörelsen vill jag veta mer om, nu; det där googlar jag på strax. Men sen kommer en befriande tanke, jag ska stålsätta mig och låta mig behandlas av den tystnad och sång och skratt som mamman lät flickan Fausta växa upp i. Jag vill vara lika lite vetande jag, på randen av den mänskliga katastrof som romanen inleder den odyssé om Jugoslaviens förfall jag förstår att jag har i händerna.
Att sedan drabbas av Fausta och hennes mammans totala och besinningslösa konfrontation, bortom all möjlig mänsklig förlåtelse - mitt under brinnande krig - är oerhört smärtsamt. Men samtidigt som jag förstår att det är för sent, inser jag att de äntligen talar med varandra, att de i fullständig affekt spyr upp sina konflikter de burit på så länge, att läkeprocessen och nåden har påbörjat sin plågsamma resa. Tyvärr, kan man kanske tycka, fick de aldrig tid att närma sig ett helande. Men där i avskedets turbulens lämnar de ändå varandra i överenskommelse att tillsammans göra allt för att rädda det enda de har kvar gemensamt – Faustas son Alexander.
Det jag aldrig begriper under läsning är hur tusan det är möjligt att den pyrande konflikten kan blossa upp, nästan som från ingenstans, och bli så fruktansvärt förödande för människor, så snabbt. Visst inser jag att det är ett politiskt taskspeleri, att människor har lämnats i ett lokalpolitisk vacuum länge, fullständigt okunniga om demokrati; hur landets ledning i totalt avsaknad av politiska traditioner och fullkomligt oförmögna att inse inför vilken oerhörd mänsklig tragedi de står. Den diktatur världskrigets segermakter lät Jugoslavien vila i – den vi alla lurades tro var folklig – bär skulden för det inträffade.
En tidig sommarmorgon i slutet av 1970-talet gick jag på en strand i Kroatien och stötte ihop med en lokalinvånare som mycket ivrigt och en aning aggressivt frågade mig på tyska om jag var tysk. Jag var inte gammal och blev en aning rädd och stammade snabbt fram ett svar som han först miss-tolkade till schweizare. Det gällde att kvickt orientera sig så långt norrut som möjligt insåg jag av hans irritation, så långt bort från Tyskland och tysk som möjligt. När han förstod att jag var svensk höjde han händerna och höll i en osynlig k-pist och svepte den omkring mig och skrek: ”Deutschland! Nicht gut! Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta”! Alles! Alles!” K-pisten skakade i händerna på honom vid varje imaginär kulas avlossande. Han släppte vapnet med vänsterhanden och samtidigt som han sa ”Alles! Alles” måttade han med handflatan ett par gånger, upp och ner, längd och ålder på de män-niskor hans rollgestalt precis hade mördat. Och jag förstod av hans demonstration att oavsett ålder dödades människor av nazister under ett krig jag kände till, som på pappret hade slutat för över 30 år sedan! Då var den tidsrymden för mig bortom allt förstånd. Nu har det gått 30 år sedan jag var på den där stranden och jag minns det som igår! Av det insåg jag senare att hans historia var långt ifrån avslutad. Idag förstår jag att det trauma Jugoslavien upplevde under 1990-talet kanske kunde ha varit en mindre tragedi om det politiska styret efter världskrigets slut låtit människor tala med var-andra om sina oförrätter och oerhörda lidanden.
”Touristen willkommen! Kriminelle ausländer. Raus!” läser jag på affischer i oktober 2011 i Berlin och tänker, trots den nazistiska appellen och de oerhört kränkande fraserna, att yttrandefrihet är oerhört viktigt och fundamentalt och grunden för ett demokratiskt förlåtande samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar