Den levande, stödjande statspolitiken i svensk skola för ”ett uttalat mål om aktiv tvåspråkighet” som Axelsson (2004: 503) skriver i sin artikel har jag än inte hittat i något av de styrdokument jag synat som reglerar svensk grundskola. Det är synd att hon inte direkt refererar till de passusen där de föreskrifterna finns; hur välvilligt jag än scannar Skollag, Skolförordning och Läroplan för grundskolan // 2011 får jag inga sökträffar på något som talar för det Axelsson menar sig vara rådande i grundskolan ”ett uttalat mål om aktiv tvåspråkighet” (ibid.)
Direktivet ”ska finnas” tycker jag mig tyvärr aldrig kunna läsa i de lagtexter där flerspråkighet1, modersmål, tvåspråkighet eller andraspråk figurerar, utan där står allt som oftast något med betydelsen möjlighet, som ”får // anordnas” (tvåspråkig undervisning) eller ”får möjlighet” (modersmål) och liknande. Nedan anför jag några exempel i min skolkommun som jag menar vara helt i linje med de bristande anvisningar i regelverken.
I Haninge kommuns ”Grund- och förskolenämnd[s] Strategi och budget [för] 2011” står det att "från år 2010 [är] förvaltningsområde för det finska språket. Nämnden vill säkra långsiktighet i den finskspråkiga förskoleverksamheten och möjliggöra för fristående aktörer att etablera finskspråkiga grundskoleklasser.”2
Det är det mest precisa och konkreta politiska åtagandet jag kan komma ett progressivt ställnings-tagande för flerspråkig undervisning det närmaste året i den kommun jag arbetar, ”möjliggöra för fristående aktörer”. Jag kan inte annat än tycka att det inte är särskilt aktivt att uttrycka om någon annan än kommunal förskola vill, så finns det medel för det. Varför inte våga sticka ett litet större hål på enspråkighetsnormen Sverige och möjliggöra en arabisktalande förskola som Axelsson me-nar ”kan reducera graden av språk- och kulturchock och stärka elevens självkänsla och identitet” (Axelsson, 2004: 511)?
Det finns minst 25% elever med utländsk bakgrund i min kommun3 och jag kan tycka att det är högst anmärkningsvärt att denna faktiska verklighet så kapitalt lyser med sin frånvaro i de officiella förklaringar som finns om verksamheten. Om det säger Axelsson att ”Det svenska samhället företer en mycket ambivalent inställning till att reellt utveckla flerspråkiga barns möjligheter till skolframgång //” (a.a.: 507). Låt mig ta ett exempel:
Då förvaltningschefen tänker om barns ”språkutveckling[en]” i sin senaste blogg2 skriver han, att redan från förskolan skulle ”vi” kunna kompensera för skillnader eftersom ” [det har] betydelse för barnets intellektuella utveckling // [då] språket är tankens byggstenar.” Han avslutar sin artikel med att ställa en retorisk undran ”Frågan är bara hur medvetet vi arbetar i våra svenska förskolor för att utveckla barns språk och lärande?” På det kan jag med Axelssons artikel (a.a.: 505) i ryggen berätta att det bästa vore om du åtminstone lät dina 25% elever med utländsk bakgrund få sin undervisning på respektive modersmål, därför att all forskning visar att det är den bästa metodiken för det du efterfrågar, och dessutom, lär de sig svenska snabbare!
Bäste Förvaltningschef, du skulle kunna ta till vara de möjligheter förordningstexter och struktur-medel ger4 och med hela handen dirigera verksamheten i den riktningen, därför att ”Vagheten [idag] // vid implementeringen av styrdokumenten ger upphov till sociokulturella processer som påverkar // [flerspråkigas] språk- och identitetsutveckling” (a.a: 507).
Beträffande undervisningen i svenska som andraspråk säger skolförordningen att den kan anord-nas, ”om det behövs // för elever som har ett annat språk än svenska som modersmål”. Problemen för bl.a. svenska som andraspråk på min skola var att det behovet avgjordes lärare eller lärare - vårdnadshavare emellan, huruvida eleven skulle ha ämnet - framför allt om betyg skulle skulle ges i det ämnet eller svenska! Det förekom aldrig att rektor, med strukturpengen som medel, talade om hur vi skulle förfara, utan det fanns ett godtycke, en i mina ögon nonchalans som jag tyckte saknade motstycke, och som dessutom, kanske därför, var så oerhört svårt att få upp på dagordningen.
I min förra skola fanns det ämneslärare med annat modersmål än svenska som aldrig använde sina förstaspråk öppet i undervisningen, annat än i smyg, trots att de alltid hade elever med exakt samma modersmål i de klasser de handledde. Trots att modersmålslärarna av egen erfarenhet visste det Axelsson påstår att ”ju solidare en elevs utveckling // är på förstaspråket desto snabbare kommer hon att göra framsteg i andraspråket” (a.a.: 518). I sällsynta fall kunde de tyst viska instruktioner på modersmål till vissa elever för att andra elever inte skulle höra, som kunde uppfatta det som fusk eller å sin sida diskriminerande, eller kollegor med svenska som modersmål tyckte det var ett inställsamt sätt att förhålla sig till elever!
Det här är vidare ett utvecklingsområde som min förvaltningschef omedelbart skulle kunna råda bot på, genom att i sin blogg - som ett svar på sin egen fråga om ”att utveckla barns språk och lärande” - öppet stödja lärare med annat förstaspråk än svenska att använda sina modersmål aktivt under skoldagen, i synnerhet med de elever som inte nått lika långt i målspråket. Direktiven i skollagen är solklara ”i utbildningen ska hänsyn tas till // elevers olika behov // elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i // elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”
Lika lite på min förra som min nuvarande skola går det att på officiellt elevschema läsa huruvida ämnet svenska som andraspråk finns med i undervisningen, trots att den förra hade ett elevunderlag om minst 90% med utländsk bakgrund och nuvarande minst 50%3. Då jag frågar skolledning om organisation och förhållningssätt vad gäller flerspråkiga elever och svenska som andraspråk hänvisar de till förvaltningschefen och dennes tankar om att inkludera elever i skolan.
Axelsson (2004: 507) menar att ”Individers möjligheter till lärande kan försvåras och motverkas av // sociala mönster som leder till underordnad status och assimileringstendenser.” Vad min förvaltningschef menar vore intressant att nysta i.
Ett viktigt utvecklingsområde sålunda för min kommun vore i det här fallet att styra den behovs-inventering aktivt med strukturbidraget4 och se till att ämnet svenska som andraspråk på ett eller annat sätt finns på den enskilda skolans dagordning.
På sikt skulle man kunna gruppera klasser och elever efter förstaspråkstillhörighet, d.v.s. skapa så homogena klasser som möjligt, efter den variant forskare hävdar är mest framgångsrik för andra-språkstillägnande: ”Tvåvägssprogram, två språk” med klasser svenska /arabiska eller ”Envägsprogram, två språk” svenska och arabiska (a.a.: 513-514) genom ”Tvåspråkig undervisning” (skolförordningen). Där kan eleverna få hälften av sin ämnesundervisning på förstaspråket t.o.m åk. 6, och om inga målspråkselever (i vårt fall svensktalande) är integrerade i klassen ser man till att det finns en sådan kontaktklass med vilka aktiviteter ingår under skoldagen.
Ett sätt att förstå hur andraspråkselevens kunskapstillägnande fortskrider, och hur man bäst ska kunna maximera den, skulle kunna vara att använda LUS (läsutvecklingsschema, som redan är ett av få kommunövergripande mätinstrumenten som används idag), både på första- och andraspråket (www.bibo.se). Lässtandarder (– diagnoser i övergång mellan år 3/4, 6/7, och 9/gy relaterade till kursplanemålen) skulle även de med fördel kunna användas då dessa tangerar ämnena svenska, SO och NO (www.permahl.se). Även de sistnämnda finns i försöksverksamhet på diverse skolor i kommunen. ”En plan för bedömning bör följa såväl språkutveckling och läs- och skrivutveckling som ämnesutveckling” (Axelsson 2004: 525).
1. ”Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla sin kulturella identitet och bli flerspråkiga.” (LGR 11; Kursplaner; Modersmål) Alltså något förbehållet ämnet modersmål; minst 5 elever; utanför garanterad undervisningstid, minst 7 års undervisning (skolförordningen)
2. www.haninge.se
3. www.siris.skolverket.se, besökt den 2011-10-23
4. SOU 2011:39, Likvärdiga förutsättningar – Översyn av den kommunala utjämningen
LITTERATUR
Axelsson, M. Skolframgång //. I: Hyltenstam & Lindberg (red.). (2004)
LGR 11; Läroplan för grundskolan 2011
Skollag 2011
Skolförordning 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar