LÄSA & SKRIVA

En text är ett språkligt yttrande i tryck eller skrift; i 2020-talets Europa ett meddelande skrivet med ett alfabet från vänster till höger, vars skribent har ett ärende och framför ett budskap, alldeles oavsett om den innehåller ett enda betydelsebärande ord eller flera.

TEXTENS HISTORIA

Eftersom skriften har utvecklats och teknologiserats under tusentals år och med det distanserat sig från sin ursprungligt muntliga sociokulturellt privata sfär, och blivit till ett okulärt allmängods, är den till sin nutidskaraktär därför mer svårbegriplig och till synes otillgänglig att använda som källa för att beskriva vad läs- och skrivförmåga egentligen är (vad många lekmän och forskare det till trots inbillar sig, att bokstäverna var och en för sig utgör en statisk uppfinning).

En text skriven med en abjad - en konsonantskrift - för 3000 år sedan i det feniciska Byblos var en enda lång räcka tecken för konsonanter, utan mellanrum mellan för vad vi idag kallar ord. Där fanns alltså inga tecken för vokaler (de uppfanns av grekerna några hundra år senare). Där fanns heller inga gemener eller skiljetecken eller övriga text-konventioner som tillkommit sen dess (t.ex. punkt och utropstecken). Texten lästes omväxlande från höger till vänster (som en ormslinga); när den bytte rad skiftade läsriktningen från höger till vänster, även bokstäverna spegelvändes (som om de vore konkreta föremål, fritt hängande mobiler).

Ponera att feniciskan hade 10 vokalljud (arabiskan har 10 idag). Borde det i så fall inte betyda att det fanns ett nästintill oändligt varianter att läsa upp en konsonantkombination på lika många, men, utskrivna konsonantljud som t.ex. RTSDFGKLVBNM (om vi använder oss av tecken ur vårt nutida alfabet).

Det ger väl vid handen att förförståelsen om budskapet var mer betydelsefull än själva tecken-för-tecken-tydningen vid uppläsningen; bokstäverna kanske bara ”signalerade” vad som var skrivet, inte hur det skulle läsas upp; den eller de som tillsammans läste upp det skrivna högt måste ha varit mycket väl förtrogna med den muntliga förlagan eftersom där fanns de förborgade vokalljuden som konsonantskriften dolde.

Den muntliga forntida kulturen måste ha styrt mänsklighetens initiala lästeknik i det paradigmskifte den var på väg in för 3000 år sen - en skriftspråklig kultur, som så kapitalt har tagit över vårt tänkande idag, på basis av att vi läser och skriver och kan tänka abstrakt, men paradoxalt nog gör det så besvärligt för oss att föreställa vad det innebär att befinna sig i en kultur där majoriteten inte är läs- och skrivkunnig - vilket vi borde egentligen ha förmåga till eftersom vi kan tänka hypotetiskt, dvs förmågan att utifrån premisser i en text kunna dra slutsatser om den som inte bokstavligt är uttryckt; förmågan att kunna läsa mellan raderna.

Läsaren i den forntida feniciska kulturen visste i förväg vad som skulle läsas upp; hen visste redan vad som stod i texten; man hade en förförståelse om innehållet; konsonanttecknen gav vägledning till innehållet. Feniciska handelsavtal/kontrakt/administration skrivna med abjad var sålunda till en början snävt avtals-personliga texter som bekräftades vid möten genom upprepade gemensamma uppläsningar, eller upprättade vid slutliga överenskommelser.

Min gissning här är när en text ska nå ut till en bredare allmänhet behövs det differentieringar som minimerar tolkningar, sålunda skjuter grekerna till tecken för vokaler och lägger så grunden till vårt nutida alfabet, senare ser vetenskapen till att det under ett antal hundra år blir mellanrum mellan ord, uppfinner skiljetecken och gemener.

Texten är historiskt betraktad i sin ursprungligaste komposition en enda lång räcka konsonanttecken utan vare sig tecken för vokaler eller mellanrum mellan för vad vi idag kallar ord. Den innehöll heller inga skiljetecken eller gemener. 

Texten skrevs från höger till vänster och när den bytte rad skiftade den även skrivriktning. Den var som en enda lång transkriberad ljudsträng och slingrade sig som en orm utmed den yta den täckte eller som en plöjd åker.

Ovan recept (”Texten skrevs från höger …”) skrevs ungefär så här för 3000 år sedan (om man nu bortser från en hel radda kulturella artefakter, t.ex. språk, form och innehåll m.m. utan bara håller sig till det rent tekniska):

LDNNMSRVNDGNNTKRVRKSNVNDDTFKSDRTTBNDRNHCRTSNVLLTRGHNRFSVRKSNTXT

NGTRNSKBRDLJDSTRNGCHSLNGRDESGSMNRMTMDDNTDNTCKTLLRSMNPLJDKR

Forskare, bl. a. WJ Ong 1991, säger att det alfabet och den textkomposition vi använder idag successivt har utvecklats och teknologiserats på basis av det skriftsystem man använde i den forntida feniciska kulturen; den har färdats kors och tvärs över Nordafrika, Mellanöstern och Europa, tur och retur, genom århundraden.

Jag har mycket svårt att tro att sättet att läsa en text vid ett visst tillfälle i historien skulle ha bytt metod, att det skulle ha inträffat ett obemärkt paradigmskifte; jag tror att man alltid har läst med dess budskap för ögonen, dvs med förförståelsen om vad som redan står skrivet. Man behöver inte ens kunna namnet på en enda bokstav (som ”a, be, se, de”); den upptäckten gör man när man läser med förförståelse!

Den enda skillnad var att texter på den tiden högst sannolikt endast lästes högt; utvecklingen till att läsa tyst sker betydligt långt senare i historien.

Att läsa en konsonantskrift: Här duger ingen fonologisk medvetenhet, här måste man ha en synnerligen god förförståelse om vad som kan tänkas stå i texten för att kunna läsa den; här duger inga avkodningstekniker med betydelselösa stavelser i segment för att knopa ihop dess budskap, här duger bara förförståelse (som i det här fallet handlar om att i aktuellt ämne läsa en text författad enligt ovan inledande recept!)

Att uppfinningen tecken för vokaler, mellanrum mellan ord, gemener, skiljetecken och skrivriktning även skulle ha medfört ett lappkast vad gäller sättet att läsa finner jag högst osannolikt. 

Tyvärr är det en påhittad revolution som bygger på ett felaktigt antagande om att läs- och skrivkonsten skulle vara en statisk företeelse (som om en viss ärkeängel utöver en helig skrift även skulle ha överlämnat fonologiska läsanvisningar!) och inte en sociokulturell uppfinning, men tyvärr idag en bisarr verklighet, ett tjälskott som mycket, mycket olyckligt till stora delar styr läsundervisningen i svensk grundskola.

Fonologisk medvetenhet och avkodningsförmåga är en differentieringskonst man tillägnar sig efter det att man per automatik har tillägnat sig läsförmågan.

TEXTENS SYFTE NU & DÅ

I det ögonblick budskapet är fastställt och utmejslat är texten redo att läsas. Den är mer än summan av sina delar eftersom budskapet är dess helhet som begär läsarens uppmärksamhet.

Eftersom en skribent författar ett meddelande måste en läsare med den avsikten i beaktande tolka det skrivna, dvs börja med budskapet i sin helhet för ögonen. En författare skriver i ett ärende och påkallar en läsare att ta sig an texten i det syftet eftersom det är ett budskap.

Skulle läsaren starta upp sitt läsande utan att ha budskapet för ögonen men istället ta sig an det i portioner i tron att nyckeln till budskapet manas fram ur textens beståndsdelar förlorar den sitt ärende och är inte längre sin avsikt trogen och innehåller därmed inte längre sitt meddelande eftersom den inte använder det redan befintliga budskapet som källa för sin förståelse av det.

Den förlorar sin innebörd och blir i samma stund oläslig eftersom helheten är mer än summan av sina delar. Den är då inte längre ett språkligt yttrande, bara obetydliga textuella fragment utan innehåll, utan meddelande, utan budskap; utan fixstjärnan budskap existerar den inte.

Att den rent tekniskt går att dela upp beror på att akademiker kontinuerligt har utvecklat skriftspråket de senaste 3000 åren och tillfört den fragment, anpassat och specialiserat den till att efterlikna dess muntliga motsvarighet, så till den grad att den förblindat vissa till att tro att den bara går att dyrka upp om man använder dessa detaljer. Skriftspråket befinner sig i ständig utveckling.

De som hävdar att en text bara kan läsas och begripas om man klarar av att koda av dess betydelselösa stavelser med en god portion fonologisk medvetenhet har inte förstått att text är en uppfinning som befinner sig under ständig utveckling.

De har inte begripit att svenska språkets över 40 stavningsregler för sje-ljudet är resultatet av en akademisk utvecklingsprocess som pågår sen den Äldre Västgötalagens dagar.

De inbillar sig att den skriftspråksdifferentiering som pågått sen dess skulle vara ett bevis på att en text bara går att läsa via dessa portioner och fonologisk medvetenhet.

Textens ledstjärna är dess budskap och med den som riktpunkt och nyckel ska läsaren tolka meddelandet.

När en läsare ska ta sig an texten måste hen vara medveten om att texten är just ett budskap, att den vill berätta något väsentligt, att skribenten har ett ärende som framför ett meddelande till läsaren.

En text måste tas i anspråk i sin helhet annars är det inte någon text, inte heller ett läsande.

Läs- och skrivfärdighet är en potentiell mänsklig språklig förmåga, motsvarande förmågan att lyssna och tala; en individs läs- och skrivutveckling av idag är en sociokulturell process som sett över tid motsvarar mänsklighetens sociokulturella utveckling av samma förmåga; individen upprepar mänsklighetens litteracitetsprocess.

Läs- och skrivförmåga är en förståelsestyrd sociokulturell process, inte ett beteende eller en mekanisk avkodningsprocess, lika lite som att tala och lyssna är ett beteende eller en mekanisk avkodningsprocess,

Individen utvecklar sin läs- och skrivförmåga progressivt på basis av sin förförståelse med hjälp av de texter hen i samspel med sin sociokulturella kontext kommer i kontakt med.

Läs- och skrivförmåga utvecklar människors förmåga till obundet och abstrakt tänkande, till att kunna läsa mellan raderna,

En individs läs- och skrivutveckling måste belysas på basis av mänsklighetens sociokulturella och historiska ortografi som sett över tid befinner sig i kontinuerlig utveckling; dess nycklar - till varför läsförmåga är en förståelsestyrd process och inte en avkodningsprocess - går att förstå om man studerar hur lästekniken var i sin linda, i forntiden; att läsförmåga skulle vara en fonologisk process, eller en avkodningsprocess; en bokstav-för-bokstav-process är osannolikt beroende på att ett av hjälpmedlen, alfabetet, har befunnet sig i ständig teknologisk utveckling sen den gjorde entré i den mänskliga kulturen för c:a 3000 år sedan (att t.ex. det svenska sje-ljudet idag har över 10 stavningsvarianter är en mänsklig akademisk kulturell uppfinning över tid, inte något Gud har skapat).

OREDIGERAT APPENDIX

Vilka teorier finns om hur en sådan abjad-text lästes (eller hur tror du att det gick till)?

Fördelen med kryckan läs- och skrivförmåga är väl den att du förmår tänka litterat; du kan befria dig från ditt jordnära memorerande, låta texter du läser eller skriver generera nya idéer, inse att du inte behöver ha varit i England för att på en fråga om det går att odla bomull där utifrån premisserna att man odlar bomull där det är varmt och torrt, och i England är det kallt och fuktigt. Den typen av muntlig slutledningsförmåga klarar inte en analfabet, som inte fått sitt tänkande påverkat av skriftspråket.

För att begripa vad läsförmåga egentligen är (om du läser bokstav-för-bokstav eller betydelser eller både och) inbillar jag mig att man behöver backa bandet till den period då människan i dagens Mellanöstern befann sig mitt i klivet från att läsa pikto-logografiskt till fonografiskt. Det man tappar i den här orienteringen är att läsutvecklingen sker på flera plan samtidigt, som du t.ex. nämnde tidigare var texter till för att läsas högt, den kanske inte ens existerade - trots att bokstäverna fanns där för ögonen, skrivna eller ristade; texten blev till, fick liv, bara i det ögonblick den uttalades i samspråk. Tecknen kanske uppfattades som magiska eftersom det bara var några få som behärskade konsten att gjuta liv i dom. Är det inte så Snorres Edda beskriver runskriften?


Fascinerande. När cirka i Europas skriftspråkliga historia tror/vet man att läsa tyst var en möjlig litterat aktivitet?


Jag har en idé om att skriven fonologisk text har utvecklats progressivt sen den först initierades, dvs att den till en början antagligen bara innehöll det ögat kunde uppfatta, som konkreta substantiv/direkta objekt, för att sedan successivt utvecklas från det enkla till dagens komplexa och abstrakta system, där t.ex. adverb/adverbial ingår.


Fenicierna tros ha uppfunnit ett alfabet, kallat abjad, en konsonantskrift som enbart bestod av konsonanttecken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Feniciska_alfabetet

De texter de skrev 1000 f.kr. var "sammansatta", d.v.s. den bestod av en enda lång räcka konsonantbokstäver, typ http://anylanguageatall411.blogspot....-language.html

Texterna lästes högt. https://qz.com/quartzy/1118580/the-b...interior-life/

Vad finns det för teorier eller vad är din gissning om vilken/vilka lästekniker som användes i den kulturen? Jag inbillar mig att variationen möjliga vokalljud bara efter några tecken, som t.ex. KNMTB, blir oändliga. Dagens arabiska har c:a 10 vokalljud.



Jag vet inte mycket om forntida skriftspråk men jag tror att det har utvecklats och berikats under årtusenden på det sätt som W. J. Ong beskriver det i sin forskning i "Muntlig och skriftlig kultur
- teknologiseringen av ordet" (1991), https://www.cicciwik.se/sidor/media/ong.html

Samt hur den ryske forskaren Lev Vygotsky (1896-1934) ser på skriftspråket
https://mrctheory.wordpress.com/2012...tten-language/

Nu använde jag det forntida feniciska skriftspråket och dess abjad som exempel. Det som fascinerar och det som det idag antagligen inte finns källor om, är hur den typen av texter lästes upp högt (som var det gängse sättet att läsa en text; att läsa en text tyst fanns det förmodligen överhuvudtaget ingen kunskap om).
https://qz.com/quartzy/1118580/the-b...interior-life/

Det handlar förmodligen om en lästeknik som befinner sig under en lång övergångsperiod (mitt i steget) från en kultur med muntlig komposition och tradering som efterträds av en skriftlig kultur. På vilket sätt påverkade alltså den dåtida muntliga kulturen tekniken att läsa en text skriven med konsonanter?

Om jag kunde framföra i bevis om att människor i en viss sociokulturell kontext vid en viss tidpunkt för 3000 år sedan kunde läsa ett budskap textat i en enda lång räcka sammansatta konsonanter utan något som helst mellanrum (som man bevisligen skrev i ortografins början) med hjälp av förförståelse och bokstävernas namn skulle ljudningsnissarna tappa målföret helt och Åke W Edfeldt skulle äntligen få vila i frid!

Då först skulle de kanske begripa att konsonantalfabetet är en sociokulturell uppfinning som vidareutvecklats under senaste 3000 åren. Där nya tekniska uppfinningar tillkommit, som vokaler, mellanrum mellan ord, skiljetecken, styckeindelning, rubriker och differentiering i omgångar vad gäller stavning, för att nu nämna några!

Idag har vi att göra med texter som teknologiserats, som klätts av sitt muntliga ursprung, som bakats på med subtila detaljer som tyvärr medverkat till att osynliggöra vad läsförmåga är, som får somliga att inbilla sig att läsa är en bokstav-för-bokstav-teknik, som om ärkeängeln ABC stigit ned från himlakupan och skänkt oss ett av Gud en-gång-för-alla-färdigkomponerat skriftsystem med uttalsanvisningar och alla de övriga konventioner som ingår när man författar en text!

Visst måste man belysa läsförmågan i skenet av att den text man just nu läser består av en ortografi i ständig förändring, som successivt har utvecklats under de senaste 10000 åren.

Mitt axiom vad gäller litteracitet.

Jag hävdar att en individs läs- och skrivutveckling av idag är en process som motsvarar mänsklighetens tillägnande av samma utveckling.

Läsning är en mänsklig språklig förmåga, motsvarande förmågan att tala och lyssna. Det är en förståelsestyrd process, inte ett beteende eller en mekanisk avkodningsprocess, lika lite som att tala och lyssna är ett beteende eller en mekanisk avkodningsprocess.

Jag hävdar att läs- och skrivförmåga utvecklar individers förmåga till obundet tänkande, till att kunna läsa mellan raderna.

Belyser man den grundsatsen med vad litteracitet är, borde man snabbt komma fram till slutsatsen att läsande och skrivande är en mänsklig språklig förmåga, som står över alla tecken och krumelurer, och därför borde summeras med dess gemensamma betydelsebärande enhet, förförståelse; det är den enda verksamma komponent en individ behöver för att bli läsande och skrivande [punkt].

Varför ska en 7-åring under en pedagogs förmanande översyn traggla sig ljudande igenom allehanda texter av idag, som bygger på en ortografi som har processats och utvecklats av lärde män under hela skriftkonstens historia? Ortografier som bygger på processade utvecklingar av bildskrift, konsonantalfabet och latinalfabet, samt alla de under historiens gång självupptagna akademiker världen över som ytterligare har prövat, förkastat och differentierat de olika språkens regelsystem; de som uppfann vokaler, la till gemener, skapade mellanrum mellan ord, uppfann och satte ut diverse skiljetecken, o.s.v..

Givetvis är det oerhört fascinerande att följa en elevs skrivutveckling idag; hur den på egen hand laborerar med de lärde männens skriftspråk, hur några få konsonanter utan mellanrum får bära en hel text i början; hur vokaler och gemener på sikt dyker upp; plötsligt finns där mellanrum mellan ord, och skiljetecken; hur stavningen av sje-ljudet successivt mejslas fram med diverse hypoteser som bygger på att elevens läsutveckling tagit fart.

Varför måste LGR 11 hävda att kunskapskrav för läsförståelse i slutet av årskurs 1 är "att [kunna] använda
ljudningsstrategi och [!] helordsläsning på ett delvis fungerande sätt"? Varför "och"? Vad är det för en eftergift? Är inte det delvis ett svek mot vad läsförmåga är?

Läs- eller skrivförmågan, vad kom först?

Om man nu måste ta ställning och välja det ena - egentligen är ju förmågorna beroende av varandra, som två sidor av samma mynt, skulle man utesluta den ena upphör existensen av dem bägge; de går inte att separera, men det kan vara till teoretisk hjälp om man ska försöka förstå vad läsförmåga egentligen är.

En nyckel till hur man kan ta sig an den komplext teoretiska frågeställningen borde mellan raderna gå att besvara med hjälp av de allmänna skriftsystemens historia, från vår skandinaviska kultur, från hällristning till runskrift till ABC.

Det måste väl ha varit så att det i begynnelsen var det skrivna som föregick det lästa eftersom all språklig kommunikation bygger på förförståelse. Det skrivna bygger på idén att ett enstaka föremål kunde representera samtliga av samma kategori, som avbildades för att senare bli till ett skrivtecken (t. ex. bokstaven A, som i det feniciska alfabetet låg på sidan, i framstupa sidoläge, och liknade ett behornat boskaps-djur [toppen på ett stående A, dess mule; triangeln, dess ansiktsoval; benen, dess horn] och kallades ALEF, som både betyder ”oxe” och ”mat”).

Om man mycket förenklat koncentrerar denna för människan så språkhistoriskt banbrytande händelse till ett enda tillfälle borde det ju ha varit så att i läsprocessens kumulativa början fanns människor som tillsammans och samtalande var i behov av att skriva ner en symbolisk representant för det muntligt överenskomna, det sagda, för att vid ett senare tillfälle kunna läsa det med hjälp av det tidigare samtalet, det kollektiva minnet, d.v.s. förförståelsen. Människan skrev något för att sen kunna läsa det; det sagda behövde sättas på pränt; för att kunna läsa något fordras det ”kom-ihåg-tecken”.

Sålunda föregick förförståelse skrivande, och skrivande i sin tur föregick det som skulle läsas, och på skilda platser i världen, och till en början oberoende av varandra.

Mänsklighetens skriv- och läsförmåga utvecklades successivt, beroende av varandra, ömsesidigt närande, i etapper, ungefär motsvarande de steg och faser vi kan se en individ tillägna sig sin läs- och skrivförmåga idag (om jag lånar Allard & Sundblads beskrivning) från tidig förskoleålder till de övre tonåren, ung vuxenålder.

Om man än en gång uttrycker det mycket förenklat kunde ett tecken representera en hel berättelse. Det som behövdes för att kunna läsa det var den kollektiva förförståelsen om vad tecknet symboliserade. Detta tecken utvecklades med historiens gång i samspråk och förfinades med ytterligare representanter, men alltid med förförståelsen som samtalande ciceron innan det sattes på pränt. Och de tecken människan skrev i ortografins begynnelse har ju därefter förädlats ett antal gånger, i takt med dess egen förfining och i kontakt med andra skriftspråkskulturer. Den extrema differentiering vi ser idag i vår svenska ortografi, har ju minst 10000 år på nacken - från hällristning till runskrift till ABC; t.ex stavas bara sje-ljudet /ɧ/ idag med över 10 varianter!

Läs- och skrivutvecklingens historia ger vid handen hur läs- och skrivundervisningen idag bör arrangeras i grundskolan för att optimera individens litterata process.

Tänk nu att dagens individer behöver utveckla sin läs- och skrivförmåga på motsvarande vis mänskligheten har processat sin historiska läs- och skrivförmåga!*

Det borde betyda att individen i samspel med sin sociala kontext behöver få skapa och successivt utveckla sin egen läs- och skrivförmåga baserad på sin egen förförståelse; uppfinna sin egen ortografi som kumulativ bas för vidare utforskande och närmande den rådande textkulturen i det samhälle individen verkar.

Alfabetet och allehanda texter finns idag som bas för denna skola, men individen behöver på egen hand få uppfinna skriftspråket igen, och på basis av sin egen förförståelse i den sociala och kulturella kontext hen verkar, och ta sig igenom samma intrikata process mänskligheten har tagit för att bli läs- och skrivkunnig.

* På så sätt påminner små barns skrivande om historiskt tidiga skriftspråkssystem, som t.ex konsonantskrift, ”EFUKANOPNKAZIWILGEVUAKANOPENR” (If you can open cans I will give you an can opener) (Bissex, 1980)

Hur bör då skolan arrangera sin läsundervisning - om eleven i samarbete med sin sociala kontext uppfinner, processar och utvecklar sin egen läs- och skrivförmåga, med sin alldeles egna uppsättning läs- och skrivregler, sin egen ortografi, tills eleven en dag besitter de vedertagna skriftspråkliga konventioner som ingår i det samhälle eleven tillhör?

Läsning är idag en mänsklig språklig förmåga, motsvarande förmågan att tala och lyssna. Det är en förståelsestyrd process, inte ett beteende eller en mekanisk avkodnings-process, lika lite som att tala och lyssna är ett beteende eller en mekanisk avkodningsprocess.

Tänk om det är så att elever som inte lär sig läsa beror på ett arbetssätt i skolan som bygger på en missuppfattning om vad läsning är?

Elever som inte lär sig att läsa kan bero på ett arbetssätt i skolan som bygger på en missuppfattning om vad läsning är.” (Källa: Bo Sundblad https://youtu.be/JeQw2ZoOIHQ)

Det eleven inte klarar av på egen hand idag (men med hjälp av en mentor) kommer eleven att klara av på egen hand imorgon. ”Den närmaste utvecklingszonen” (Lev Vygotskij).

I samarbete med sin sociala kontext uppfinner, processar och utvecklar eleven sin egen läs- och skrivförmåga - med sin alldeles egna uppsättning läs- och skrivregler, sin egen ortografi - tills eleven en dag besitter de vedertagna skriftspråkliga konventioner som ingår i det samhälle eleven tillhör.

Det handlar bara om att ge eleven en arena där hen under sin skoltid får chans att processa mänsklighetens språkkulturella utveckling.

Eleven behöver ha tillgång till sin erfarenhet, sin förförståelse, och behöver få sätta ord på den, samtala om den inför läsprocessen. Därpå kan läraren läsa det skrivna högt för eleven, dvs bjuda in eleven i läsprocessen

Individens läs- och skrivutveckling rekapitulerar, speglar och upprepar mänsklighetens historiska läs- och skrivutveckling.

REFERENSER:

David R. Olson är känd för sina bidrag inom området skriftspråksutveckling och har skrivit flera böcker och artiklar om ämnet. Ett av hans mest framstående verk som behandlar barns skriftspråkliga utveckling är boken "The World on Paper: The Conceptual and Cognitive Implications of Writing and Reading" (1994). I denna bok utforskar han sambandet mellan skrivande, läsning och tänkande, och presenterar teorin om historiskt återskapande som jag nämnde tidigare. Olson diskuterar också vikten av skriftspråket för kognitiv utveckling och kunskapsrepresentation.

1. "The World's Writing Systems" av Peter T. Daniels och William Bright (1996) - Detta verk ger en omfattande översikt över olika skriftsystem, inklusive fenicisk skrift och dess egenskaper.

2. "The Cambridge Encyclopedia of the World's Ancient Languages" redigerad av Roger D. Woodard (2004) - Denna encyklopedi innehåller information om olika forntida språk och skriftsystem, inklusive fenicisk skrift.

Allard, B., Rudqvist, M. & Sundblad, B. (2001). Nya lusboken. En bok om läsutveckling. Stockholm: Bonnier utbildning.

Allard, Birgita & Sundblad, Bo (1991). Skrivandets genes under skoltiden: med fokus på stavning och övriga konventioner = [The genesis of school writing] : [focusing on spelling and related conventions]. Stockholm: Univ.

Chomsky, Carol (1979) ”Approaching Reading Through Invented Spelling”. Theory and practice of early reading. Weaver, Phyllis A. & Resnick, Lauren B. (red.) (1979-). Hillisdale, N.J.: Erlbaum

Donaldson, Margaret (1991[1979]). Hur barn tänker. 1. uppl. Solna: Almqvist & Wiksell

Edfeldt, Å. W. (1982). LUS. Läsprocessen: grundbok om läsforskning . Stockholm: Liber.

Graves, Donald H. (1983). Writing: teachers and children at work. Portsmouth: Heinemann

Ong, Walter J. (1991). Muntlig och skriftlig kultur: teknologiseringen av ordet. Göteborg: Anthropos

Söderbergh, Ragnhild (1982). ”Att lära sig läsa och skriva i 80-talets Sverige”. Svar på tal om svenskundervisningen och skolans kulturpolitiska uppgifter: en antologi. Dahl, Karin (red.) Stockholm: LiberUtbildningsförl.

Vygotskij, Lev Semenovič (1935/1978). ”The prehistory of written language”. Mind in society: the development of higher psychological processes. Cambridge, Mass.: Harvard U.P.

Proximal utvecklingszon

ABC= aa, be, se

SYMBOL, ÖGA, LJUD & MINNE

ÖRATS SKRIFTSPRÅK

ÖGATS SKRIFTSPRÅK

En autentisk text är alltid präglad med ett budskap därför måste den dyrkas upp med förförståelsen om den.

Fonologisk medvetenhet är det man mäter med fonologisk medvetenhetstest eftersom det mäter fonologisk medvetenhet ...

Intelligens är det man mäter med intelligenstest eftersom det mäter intelligens ...

Mätproceduren mäter det man sysslar med ...

Om man har en teori som säger att läsning handlar om att texten kommer före budskapet betyder det att läsning bygger på att läsaren ska väcka upp det förborgade budskapet som döljs i texten.

Men budskapet finns innan texten skrevs ner

man lär in en portion delar i taget, dvs man måste lära sig bokstäver, bokstavskombinationer och ljuda samman dem, få kombinationen bitar ”att falla på plats” genom att med rösten ”läsljuda” samman dem och då lyssna till sig själv och höra efter vad det är man läser, först ordet, sen frasen och till sist meningen, som om budskapet väcks upp från de döda, som om det inte fanns där redan från början.

som om budskapet vore förborgat i texten, väcks upp från de döda

för att tyda budskapet i det man läser, förstå det man läser,

Om man däremot har en en teori som säger att budskapet föregriper texten betyder det att läsning är en förståelsestyrd process som innebär att man i förväg måste förstå att en text har ett budskap att den vill berätta något väsentligt, med dess helhet för ögonen och redan från början ha siktet inställt på att texten vill berätta något väsentligt. Texten är skapad av en författare som skrivit ner ett budskap.

Om man har en teori som säger att läsning handlar om att väcka ett budskap till liv i en text genom att uttala det betyder det att det inte finns förrän det är uttalat.

Om man har en teori som säger att läsning handlar om att återuppväcka ett budskap till liv i en text genom att uttala det betyder det att det fanns där före

inte finns förrän det är uttalat.

väcka upp det budskap som döljs i en en textkommer före budskapet betyder det att läsning bygger på att läsaren ska väcka upp det förborgade budskapet som döljs i texten.

Visst skulle man behöva belysa textkommunikation över tid för att hitta nycklarna till vad man egentligen gör när man läser och skriver?

Visst måste det vara fel att diskutera läs- och skrivfärdighet på statisk basis, d.v.s. sett till hur den används vid en specifik historisk period, t. ex. bara i förhållande till en text som den här, år 2021?

För att förstå vilken teknik som krävs för att kunna läsa och skriva skulle vi behöva backa bandet till hur pionjärerna i Mellanöstern gick tillväga för c:a 3000 år sedan.

Jag har mycket svårt att tro att teknologiseringen av texten kan ha förändrat den processen; ingen har i varje fall beskrivit det än vad jag känner till, när det paradigmskiftet skulle ha skett; jag finner det högst osannolikt att det skulle ha skett obemärkt; att mänskligheten vid en viss period skulle ha börjat ljuda sig fram till texternas innehåll (låt vara att den kategorin professorer och pedagoger existerar som hävdar att den metoden alltid varit allenarådande; vad de nu har för historiska källor till den insikten vore det inte desto mindre intressant att veta!).

Inte kan väl sekundära historiska uppfinningar - som boktryckarkonsten, metoden att läsa tyst, mellanrum mellan ord, gemener, vokaler och över 10 stavningsregler för det svenska sje-ljudet - ha revolutionerat det ursprungliga sättet att läsa eller skriva en text? Den som författades uteslutande med konsonanter (en abjad-skrift) utan mellanrum mellan det vi idag kallar ord, och som antagligen bara höglästes, av fenicier i Byblos för c:a 3000 år sedan.

Apropå - teknologiseringen av ordet och "Muntlig och skriftlig kultur - " av Walter J. Ong (1991) har cicciwik skrivit en mycket läsvärd sammanfattning. God lektyr!https://www.cicciwik.se/sidor/media/ong.html


Källor (3 viktiga arbeten):

, Walter J., Orality and literacy [Elektronisk resurs] the technologizing of the word, 2. ed., Routledge, London, 2002

Vygotsky, Lev., Hanfmann, Eugenia & Vakar, Gertrude, Thought and language [Elektronisk resurs]., MIT Press, Cambridge, Mass., 1962

Vygotskij, Lev Semenovic, Mind in society the development of higher psychological processes, MTM, Johanneshov, 2014